Lycka.

Jag tror jag har levt i någon sorts bloggskugga denna höst. Detta inlägg kan vara en nystart eller så är det bara en uppdatering, så att jag återigen kan ställa mig i skuggan.

Jag har haft lyckan att få vara hemma i 1,5 år med vår ögonsten och se honom växa och utvecklas. Nu börjar tiden här hemma närma sig sitt slut och om ca. två veckor är det dags att återgå till arbetslivet. Vår stora lille tar också ett steg i utvecklingen och börjar då på dagis, vilket betyder att vi som föräldrar för första gången får börja pussla med vardagens 24 timmar. Jag hoppas vår ögonsten trivs med den nya miljön och de nya människorna omkring sig. Personligen tycker jag emellanåt att det är lite kämpigt med hela dagisbiten, men på samma gång inser jag ju att det är så mycket jag inte kan ge honom som han får via dagiskomisar och -tanter. Så nog skall det bli bra det här - eller hur?

Under denna tid jag nu tillbringat hemma har jag också haft äran att kunna säga "ja" till mannen som gör mig till världens lyckligaste kvinna och som får mig att känna mig unik och speciell. Ja och ibland gör även denna underbara man mig riktigt arg och går mig också på nerverna. Så riktigt så sockersöt är inte vår vardag alltid - men vems är det?! :)

Ute snöar det och i väderleksrapporten sades det att det upphör på onsdag. Ja, sen har det snöat i 5 dagar i sträck. På riktigt, måtta med allting.

Julen är kring hörnet, en del av klapparna ohandlade och jag har inte ens funderat på vad vi skall ha på julbordet för gott? Vad är ett absolut måste för dig? Jag måste nog säga fisk av olika sorter, mmm... Det vattnas redan i munnen.

Ja och minns ni mitt inlägg om mopederna som surrar på här vid våra husknutar? Trots att det snöar non-stop och är kallt bara värre så snurrar samma moped på här ännu. Det var nog mig en envis, liten rackar den chauffören...

En riktigt fridfull jul(e)tid!

Dags för tonårsföräldrarna att ta sitt ansvar!

Detta inlägg är egentligen inget annat än mina tankar kring tonåringar med mopeder. Jag är faktiskt förbannad - men mest helt enkelt orolig. Det är nu inte bara en eller två gånger denna sommar som jag kommit körande längs med Skärgårdsvägen med en hastighet på 80km/h i mätaren och har blivit OMKÖRD av mopeder... Mopedister, som plötsligt i allt för hög hastighet svänger hit och dit, tittar sig omkring och rör sig bland med bilarna. Mopedens plats i trafiken är ju faktiskt på körfilens höger kant, detta gäller också mopobilarna. Jag vet inte om jag tycker mopons plats är bland "biltrafiken" eller om jag tycker att de är bättre att de rör sig på lättrafiklederna där det är tillåtet att framföra mopeder. Detta eftersom jag en gång med barnvagn måste hoppa ner i diket för att inte bli under en mopedist... Mina nerver börjar nu vara rätt så spända. Här på vår gata kör det nära på varje kväll och ibland även nattetid någonting (låter som en helvetesmaskin!) som jag antar är en trimmad moped - av och an. Gasar på, kör gatan till slut och till vår glädje så kommer den ännu tillbaka. Oberoende om vi har fönstren uppe eller stängda så blir N orolig i sin säng. Och jag själv är klarvaken.

Att titta efter registerplåtar är ingen vits - endera fattas de eller så rör sig mopon så fort att man inte hinner med.

Men var är föräldrarna till dessa små terrorister? Det är nu dags att ta upp ögonen och ta sitt ansvar. En 15-åring har inte kunskapen att i så höga hastigheter röra sig i "biltrafiken" på ett fordon som är menat att gå 45km/h. Varför kontrollerar inte föräldrarna sina barns mopon? Och om kunskaperna inte räcker till att kontrollera om en mopo är trimmad eller inte, så finns det säkert någon släkting / granne / kompis pappa som gärna hjälpet till. Men var och en av oss kan väl i alla fall titta efter att mopon har en registerplåt. Och en diskussion gällande att ge ro nattetid och sina medmänniskor är kanske inte heller så dumt.

Att detta hör till ungdomen och det är lika i alla småstäder stämmer, men innan det händer något önskar jag att alla mopedisters mammor och pappor kan ta sig en tankeställare. Jag antar väl att varje mamma och pappa vill hålla sina ungdomar välbehållna så länge som möjligt?

Detta är bara ett inlägg av en enskild människa som önskar att kanske en mamma eller pappa läser detta och får sig en tankeställare.

Jag drar inte alla över samma kam, det finns massor av mopedister som sköter sig i trafiken precis som man skall! Tyvärr ser man och minns man bara de som inte gör det...

Ingen rubrik?

Jag försöker allt som oftast hitta på en rubrik till mina inlägg som på något vis ändå lite berättar om själva texten som följer. Men idag är mitt huvud helt tomt, evetuellt torrt efter denna otroligt svettiga dag. Åska i luften skulle jag bestämt säga att vi har haft idag. Men, jag klagar inte - det är ju i alla fall varmt.

Eftersom M nu har återvänt till arbetslivet efter 6 veckor hemma på pappaledigt har N och jag haft tid på tumis. Känns så skönt att äntligen få vara hemma med vårt busfrö igen. Det gjorde väldigt gott att jobba ett litet tag och lite få grepp om verkligheten utanför hemmets 4 väggar, men riktigt redo är jag nog inte för att på heltid återvända till arbetslivet. Så vårdledighet med stram budjet är vad som gäller det kommande halvåret. Men det är även tid jag aldrig får tillbaka med N - han är liten bara en gång. Så nu ser jag framemot ett halvår fyllt med bus och lek.

Idag är det lördag, vilket inte betyder något desto mer för oss än att imorgon är det söndag. Men för många andra är just detta veckoslut sommarens höjdpunkt, då man får dra på sig bekväma skor och packa några kalla drickor i väskan och traska ut till Runsala i Åbo och närmare bestämt till Ruisrock! Under veckoslutet samlas nära på 100 000 besökare på området för att njuta av musik och fin miljö. Har själv ett år besökt Ruisrock som "festivalare", annars har jag varit där i arbetets tecken. Kan ärligt sagt säga, att sällan är där artister som faller just mig i smaken. Men stämingen är ju alltid fantastisk - så länge solen skiner... Men ni som nu rockar loss - ha det så skoj!

Jag tror det börjar vara dags för mig att avsluta detta inlägg - utan att ha kommit på en rubrik.

Here I am, this is me.

Egentligen har ju rubriken inget med mitt inlägg att göra, men I'm back alltså här på bloggen. Har varit i blogger-skugga nu ett bra tag. Kan bero på att jag har provat på något så underligt som att jobba. I snart exakt 6 veckor har jag provat på att vara tillbaka i arbetslivet. Intressant har det varit och bra med omväxling - men nu är jag nog redo att vara hemma ett halvt år med världens sötaste N. N provar för tillfället på att ta sig fram på två ben, roligt är det att snurra runt soffbordet. För några veckor sedan fick vi höra honom för första gången säga "äiti" och nu senare har också "pappa" blivit ett populärt ord. Härligt att höra sitt barn för första gången uttrycka sig med riktiga ord.

I "nya" huset har vi kommit igång, det känns nu riktigt som vårt. Lite fundersamma har vi varit över de kommande remonterna, men det antar jag att alla husägare i något skede är. Jag antar att allting i något skede ordnar sig, men okunskap är för mig stressande.

Som så många andra redan har konstatera har sommaren hittills inte varit den bästa. Var är alla varma sommardagar vi vill njuta av? Kanske de nu kommer, då jag kan stänga arbetsplatsens dörr och får tillbringa tid hemma.

Med allt som har hänt under det senaste året är det nu så otroligt skönt att allt lugnat ner sig. Kanske man nu i något skede skulle ha tid att träffa sina vänner och höra vad de har haft för sig den senaste tiden? Jag tror att de flesta i något skede av livet finner sig i en situation då tiden inte helt enkelt räcker till. Jag undrar om vi någon gång kommer att ha en stund då vi kan säga: vi har ingenting att göra?

Då allt nu har lugnat ner sig kan jag även se på min blivande man och vara så otroligt lycklig över att han just är min! I all stress har jag ibland glömt hur bra jag har det.

It feels like... HOME!

Första veckan i vårt nya hem - and I love it! Älskar känslan i huset och redan då jag kommer innanför dörren känns det som vårt hem. Visst finns det ju mycket att göra, men egnahemshus överlag tar tid och ja, pengar. Tror att en av de första projekten vi har är nog att få fönstren fixade och täta inför nästa vinter. För tillfället kan man se hur gardinerna rör sig av vinddraget... Men en sak i taget, vi har all tid i världen. Men kan med handen på hjärtat säga att vi gjorde rätt val att köpa detta hus. Här skall N få växa upp!

Ni som har egnahemshus och har bytt / fixat upp fönster - hur har ni gjort detta? Vem har ni anlitat eller har ni gjort det själv? Vi kommer också att byta en del av panelen på huset - erfarenheter??? Vi tar tacksamt emot tips och råd från er med erfarenhet, för ännu är vi gröna på den här husfronten!

Här inne i huset börjar möblerna hitta sin rätta plats, rätt så bra har vi kunnat pussla med våra gamla möbler. Något enstaka nytt har det också blivit, som t.ex. en garderob till hallen. Och ja, minns ni mitt inköp av lampan "Lokki"?! Den bad jag M sätta upp första morgonen vi vaknade här på Runebergsgatan och ja, vackert lyser den nu upp matsalen! Ett lyckat köp.

Så mycket mer har jag just nu inte att komma med. Våren tycks ha anlänt med fågelkvitter och mopon körandes kring husknutarna.

Jo, en grej till! Igår deltog N och jag i undervattensfotografering. Det är en del av babysimet vi går på, frivilligt så klart. Hoppas på några kul bilder från vårt plaskande!

En sista stund.

Känns faktiskt lite konstigt. Fast jag har väntat så länge nu på att få flytta till vårt egna, lilla hus så känns det nästan lite sorgligt att lämna Rävstigen. Under de år jag har bott här har det hänt så otroligt mycket, minnen av alla de slag tar jag med mig. Fast jag vet att vi kommer att få det bra där vi efter imorgon kommer att bo och även N kommer att vänja sig vid sitt nya hem, känns det lite ledsamt: jag tar en trygg och säker plats ifrån honom. Han kan inte förstå varför allting plötsligt förändras. Nå, han får sin egen lilla hydda (spjälsäng) med sig och alla sina leksaker - kanske det ordnar sig?

Men som sagt, jag kommer att sakna allt med Rävstigen. Innerst inne är jag rädd för förändringar, rädd för att allting inte kommer att bli som förr. Vi har det ju så bra här.

Äsch, nu låter jag onödigt negativ - DET ÄR JU ROLIGT DET HÄR! Imorgon anläder det starka flyttkarlar och -kvinnor som ställer upp och hjälper till under påskledigheten.

Kan inte riktigt förstå att det nu är sista kvällen jag sitter här i detta vardagsrum. Nästa inlägg skrivs istället från ett annat vardagsrum!

Mitt huvud är nu så tomt, att det antagligen är bäst att jag avslutar här. Jag återkommer med flera tankar en annan dag.

Äntligen! - Hurra!

Nu äntligen börjar allt reda upp sig, vi har sålt vår lägenhet och de första flyttlådorna är redan packade. Nu äntligen bär det av till vårt egna, lilla hus i centrum av staden. Ser framemot att få bo i ett riktigt, riktigt gammalt hus och kunna kalla det mitt eget. Vägen till detta skede har kännats otroligt lång och utdragen. Nu kan vi äntligen välkomna en 100-åring i vår familj!

Jag har i flera dagar packat. Och packat. Och åter packat. Tar sakerna aldrig slut? Låda efter låda fylls. M funderar - måste jag vara så noggrann? Jo, det måste jag. Jag har på varje låda skrivit vad den innehåller, så att projekt packa upp inte blir lika råddigt som projekt packa ner. Karlar, ja det skulle göra allt på ett annat vis. Jag kan inte säga, att jag tror att det skulle bli något sämre för det, men jag vill göra på mitt vis. Därför packade jag M och N i bilen idag och bad dem åka iväg och hälsa på faffa ett slag. Att i lugn och ro få göra det som skall göras - ostört.

Då jag första gången var in i huset visste jag, att här vill jag bo. Trots att vi har trivats här i vår radhuslägenhet kände vi, att nu var det dags att få någonting helt eget.Och då detta hus kom ut på marknaden gällde det att fort slå till. Och vår lilla familj hade lyckan att ge ett vinnande bud! Väntar på att få sätta min egen prägel på varje rum. Jag hoppas även att vårt hem fylls av många besök av goda vänner och bekanta!

Men nu gäller det ännu att knipa ihop några dagar. Imorgon skriver vi under de sista papren och de sista bitarna faller på plats. Håll nu tummarna för oss, att allting nu går vägen!

Vi ses på Runebergsgatan!

Facebook = vänner med stort V?

Jag tyckte det var dags att städa upp vänlistan - igen en gång. Jag vet inte varför jag accepterar vänförfrågningar av människor jag egentligen inte har något med att göra? Varför skall vi vara "vänner" på Facebook, om vi aldrig har varit det? Dessutom, om man inte i verkliga livet hälsar då jag kommer emot, utan istället tittar bort, ja då skall vi nog inte heller vara Facebook"vänner". Inget personligt. Jag anser inte heller att vi behöver vara varandras vänner på boken, bara för att vi någon gång pratat eller kanske gått i samma skola.

Kanske någon nu känner att jag låter orättvis, men detta är min blogg och min profil på Facebook rår jag om!!!

Glädje!

Idag har vi igen fått uppleva någonting vackert, nämligen ett barns dop. Min yngsta systerson blev döpt och i samband med dopet fick han sitt namn. Det var en mycket vacker tillställning! Efteråt bjöds det på dopkaffe, med en massa gott! Och dagens barn var vacker i dopklänningen som är sydd av våran mor och som burits av mina tre kusiner från mammas sida, av oss alla fem syskon och nu av tre av mammas barnbarn. Jag hoppas det blir många fler!

Visste ni förresten, att man blir döpt och i samband med dopet får man sitt namn. Det är två skilda saker. I finska tidningsinlägg ser man ofta "--- sai kasteessa nimen" - detta är alltså fel; det skall vara "--- sai kasteen ja nimen". Detta har min svärmor lärt mig och hon var väldigt viktigt då vi skickade in N:s dopannons att det skulle vara rätt. Var och en får ju skriva vad man vill och känner för, men detta var något jag inte visste tidigare och tänkte att jag kunde dela med mig detta med er!

Jag håller tummarna för att försäljningen av vår lägenhet nu närmar sig ett slut. Så håll tummar och tår för att allt skall gå vägen! Nu önskar jag att vi skulle kunna få ta nästa steg och gå vidare!

Våren är absolut här eftersom snön snart har försvunnit, man kan höra fågelkvitter och termometern visar mer eller mindre hela tiden plusgrader. Hoppas alla kan njuta av denna härliga tid.

För några dagar sedan fick vi besök av gudson V med sin mor - härligt att se hur han har utvecklats till en liten ung man och se hur duktig han är på alla vis. V tyckte mjölk var gott och mumsade i sig tre glas - härligt! Lika mycket uppskattade jag även pratstunden med V:s mor, det som ibland tynger hjärtat känns alltid som en dum liten grej då man fått prata av sig. Men det är väl det psykologvänner är till för! Skämt åsido.

Imorgon blir det mera kalas, till och med två stycken! Systerdotter A skall firas och även vår guddotter T får fira att det första levnadsåret är förbi. Vart har världen tagit vägen? Just ringde ju E och berättade att vattnet har gått och nu bär det av mot ÅUCS... Ja, tiden den går fort då man har roligt. Och visst är det ju roligt med barn!

M styrde kosan mott jobb och nattskifte, N sussar gott i sin säng och jag sitter bunkrad i soffan. Skönt med lördag.

Nu räcker det!

Jag börjar vara så trött på alla sjukor. Vi har de senaste tre veckorna varit mer eller mindre sjuka. Flunssa, magsjuka, flunssa osv. N har varit dålig i magen i 4 dagar och maten smakar inte riktigt. Dricker gör han bra, vilket är huvudsaken. Jag själv fick något som kallas adenovirus och hela halsen svällde upp, detta virus har antagligen också orsakat att vi alla har kört wc-rally hela veckan. Täppta näsor och hosta är vardag. N besökte barnläkaren igår eftersom jag har adenoviruset, men än så länge är det ingen fara med honom. Jag själv har (för femtio-elfte gången) antibiotikakur på samt starka värkmediciner morgon och kväll. Idag känner jag mig faktiskt friskare än på många veckor. M är inte skonad han heller, utan han har också fått sin beskärda del av alla bobbor.

Men nu får det faktiskt vara slut! Läkaren på Skärgårdsdoktorn sa, att det för tillfället cirkulera 5 olika sjukor, vi har nu haft tre av dem så vi kan ju med glädje säga att vi är "voiton puolella" då! Bara två kvar då. Hurra.

Men eftersom jag nu har bestämt att jag har så gott som tillfrisknat, så har jag äran att tillbringa lördag kväll tillsammans med ett gäng härliga mammor! God mat och lite god dricka till står på agendan...!

Lokki

Äntligen är den min! Nu menar jag Yki Nummis lampa "lokki", variant större. Den är så perfekt! Hoppas den i något skede pryder vårt nya hem. Ännu får den vänta, innan den får lysa upp vårt liv.



På agendan idag har det funnits städning, bykning och bakning. Beslutade att prova på receptet på bröd som finns på Nalles korngrynspaket. Kan verkligen rekommendera! Så gott och så jätte enkelt. Brödet kan ätas helt som sådant, utan något på.


Nu är det N:s tur att vara magsjuk, stackarn har inte velat ha mat på hela dagen och magen den snurrar och burrar och ut kommer ja, magsjukekakka... Hoppas det är bättre imorgon. Själv har jag (för omväxlings skull) igen ont i halsen, så nu är det väl bara att vänta på feber / snuva / hosta eller vad annat för kul man kan ha. Tre flunsor och en magsjuka har jag själv på meritlistan för denna vinter, nu fjärde på gång. Nå, jag skall inte klaga, det känns värre då N är sjuk. Tar gärna emot lite motståndskraft om någon har överlopps.