Lycka.

Jag tror jag har levt i någon sorts bloggskugga denna höst. Detta inlägg kan vara en nystart eller så är det bara en uppdatering, så att jag återigen kan ställa mig i skuggan.

Jag har haft lyckan att få vara hemma i 1,5 år med vår ögonsten och se honom växa och utvecklas. Nu börjar tiden här hemma närma sig sitt slut och om ca. två veckor är det dags att återgå till arbetslivet. Vår stora lille tar också ett steg i utvecklingen och börjar då på dagis, vilket betyder att vi som föräldrar för första gången får börja pussla med vardagens 24 timmar. Jag hoppas vår ögonsten trivs med den nya miljön och de nya människorna omkring sig. Personligen tycker jag emellanåt att det är lite kämpigt med hela dagisbiten, men på samma gång inser jag ju att det är så mycket jag inte kan ge honom som han får via dagiskomisar och -tanter. Så nog skall det bli bra det här - eller hur?

Under denna tid jag nu tillbringat hemma har jag också haft äran att kunna säga "ja" till mannen som gör mig till världens lyckligaste kvinna och som får mig att känna mig unik och speciell. Ja och ibland gör även denna underbara man mig riktigt arg och går mig också på nerverna. Så riktigt så sockersöt är inte vår vardag alltid - men vems är det?! :)

Ute snöar det och i väderleksrapporten sades det att det upphör på onsdag. Ja, sen har det snöat i 5 dagar i sträck. På riktigt, måtta med allting.

Julen är kring hörnet, en del av klapparna ohandlade och jag har inte ens funderat på vad vi skall ha på julbordet för gott? Vad är ett absolut måste för dig? Jag måste nog säga fisk av olika sorter, mmm... Det vattnas redan i munnen.

Ja och minns ni mitt inlägg om mopederna som surrar på här vid våra husknutar? Trots att det snöar non-stop och är kallt bara värre så snurrar samma moped på här ännu. Det var nog mig en envis, liten rackar den chauffören...

En riktigt fridfull jul(e)tid!